Läs mer om omställningen till nära vård i numret Nära lösningen? som finns att läsa här.

Vid millennieskiftet såddes de första fröna till ökad samverkan mellan region och kommun i Finspång. Sedan dess har samarbetet vuxit och Finspång lyfts fram som ett gott exempel på nära vård. Nu tar de nästa steg med ett nybyggt Vårdcentrum där patienten står i centrum. 

I slutet av sommaren 2017 togs det första spadtaget. Nu står Vårdcentrum Finspång snart klart. Den sista tekniken ska installeras, sedan behöver det 17 000 kvadratmeter stora bygget, som ska rymma alltifrån vårdcentral till kommunal korttidsavdelning, i princip bara en sista finish innan det är dags för verksamheterna att flytta in. Man räknar med att vara på plats i början av december 2020.

– Det är jättespännande. Det är en fantastisk förmån att få ett sådant här hus, som är anpassat för den typ av nära vård som vi vill bedriva, säger Magnus Oweling.

Han är primärvårdsområdeschef i östra Östergötland, inklusive Finspång, och dessutom programansvarig för Nära vård i Östergötland, vilket innebär att han ansvarar för regionens pågående omställning till en mer personcentrerad vård som ska ges närmare patienterna.

Att Finspång satsar på nära vård är emellertid inget nytt. Tvärtom har man här haft en osedvanligt hög grad av samverkan mellan region och kommun, och mellan primär- och slutenvård, i över 20 års tid. Finspångs sätt att arbeta lyfts också fram som ett gott exempel i Anna Nergårdhs utredning Samordnad utveckling för god och nära vård.

Magnus Oweling, som själv började sin yrkesbana inom närsjukvården i Finspång redan 1985, menar att omvandlandet av Finspångs lasarett från akutsjukhus till närsjukhus i början av 2000-talet blev ett slags startskott för den ökade samverkan. En annan milstolpe är den reform som genomfördes 2014, då man flyttade hemsjukvården från primärvårdens till kommunens regi. 

Han ger flera exempel på hur vårdpersonalens kunskap och kompetens tillåts spridas mellan verksamheterna i Finspång – oavsett vilken huvudman som är arbetsgivare. Som när den specialistkompetens sjuksköterskorna i den då regionala lasarettanslutna hemsjukvården besatt fördes över till kommunens sjuksköterskor.

– Det finns en kultur av att vi hjälps åt. I Finspång samarbetar vi. I Finspång letar vi inte efter gränser, utan överbryggar klyftorna, säger Magnus Oweling. 

Att det fungerar beror bland annat på den politiska styrningen: Kommunens och regionens politiska företrädare poängterar alltjämt att den här sortens samverkan är viktig och önskvärd. Det finns också gynnsamma organisatoriska faktorer, som att man sedan länge har en gemensam nattorganisation för sjuksköterskorna, i stället för att ha olika lag med nattpersonal på sjukhuset, i hemsjukvården och i de kommunala boendena. 

– I dag är det här så naturligt för oss. Om vi skulle ha flera grupper som jobbade parallellt skulle det dels kosta mer, dels minska vår förståelse för varandra. 

När man nu flyttar in i de nya lokalerna på Bergslagsvägen blir samarbetsmöjligheterna ännu bättre, menar Magnus Oweling. Bara det faktum att verksamheterna fysiskt hamnar vägg i vägg kommer att göra att patienter kan förflyttas mer sömlöst mellan exempelvis den regiondrivna vårdavdelningen och de kommunala korttidsplatserna. Att all personal kommer att kunna fika eller äta lunch tillsammans ska inte heller underskattas som en stärkande faktor för den fortsatta samverkan. 

Just nu försöker Magnus Oweling och hans kollegor också att lansera ett specialkoncept: ett slags mottagningshotell med fyra rum på Vårdcentrums entréplan som ska vara möjliga att hyra för utomstående vårdverksamheter. Om det blir verklighet kan rummen exempelvis husera hörcentral, ortopedteknisk mottagning eller reumatologmottagning vissa dagar i månaden.

– Då skulle patienterna inte behöva åka in till de större städerna, utan kunna gå till sitt lokala vårdcentrum. I nuläget finns det intressenter och vi tittar på hur vi kan göra det här på ett sätt som följer alla lagar och bestämmelser.

Magnus Oweling menar att Finspång, genom bygget av nya Vårdcentrum, har potential att bli en nationell modell för den nära vården. 

– Nu kan vi ta oss an det utökade uppdrag som Anna Nergårdh pratar om där vi erbjuder primärvård även utanför kontorstid. Vi kommer att sköta våra invånare även på kvällar och helger, i stället för att de ska behöva vända sig till sjukhusens akutmottagningar.

Samtidigt som han är stolt över Finspångs modell tror han inte att den kan överföras rakt av till vilken kommun som helst. Tanken är visserligen att han i sin roll som programansvarig för Nära vård i Östergötland ska sprida framgångskonceptet vidare till regionens andra kommuner. Men det är stor skillnad på en liten kommun, med endast en vårdcentral, och till exempel Norrköpings kommun där det finns ett stort antal vårdcentraler, drivna både av regionen och av flera olika privata aktörer, påpekar han.

– Ju fler huvudmän, desto svårare blir det att skapa den typ av samverkan som vi i Finspång är bra på.

Nu ser Magnus Oweling mest av allt fram emot att coronakrisen ska blåsa över, så att omställningen till en ännu mer nära vård i Östergötland kan fortsätta i ett högre tempo. I vintras organiserade man sig i en särskild ledningsgrupp för vård och omsorg i regionen och hade anställt utvecklingsledare som skulle ta arbetet vidare. Nu, på grund av pandemin, känns det som om man står och stampar på många plan, även om det skett framsteg inom områden som digitala möten och vårdplaner till alla, säger han.

Utöver det ser han förstås fram emot höstens flytt. När färgen torkat på väggarna och allt är på plats blir en av utmaningarna att visa att Finspångs modell faktiskt fungerar – att vården man bedriver är mer effektiv och minst lika säker som på de större sjukhusen.

– Dessutom vill vi ge patienterna vad de verkligen behöver, och inte bara vad vården kan leverera. Och vi ska göra det så nära patienterna som möjligt.