Det här är en uppföljning på artikeln Patienter tar plats i nya rum från nummer 12 av Horizont som handlar om nära vård.

Siv Åström har levt med ledgångsreumatism i drygt 15 år. För tre år sedan var hon en av dem vars vård flyttade ut från sjukhusen som en del av Region Stockholms framtidsplan. Nu får hon dropp på Centrum för reumatologi, som är en del av Akademiskt specialistcentrum.

– De håller mig vid liv! säger Siv Åström glatt när hon når trappavsatsen högt uppe i sitt grå hus.

Hon syftar på trapporna. Och backarna. Husen i området i Nacka ligger på sluttningar som går brant ner mot Skurusundets vågor. Siv Åström märker av sin reumatoid artrit, eller ledgångsreumatism som det också kallas, mer i dag två år efter pensionen. Under de 47 åren i köket på sjukhus och skolor fick kroppen hålla igång. Det var ett fysiskt tungt jobb där hon stod och gick hela dagarna. Kroppen mådde gott av den ständiga rörelsen och Siv Åström tänkte inte så mycket på sin reumatism. Pratade inte om den på jobbet, var glad och trevlig. Behövde aldrig vara sjukskriven. 

Livet som pensionär är mer stillasittande. Sjukdomen går i skov och den här dagen värker lederna, axlarna är stela och ländryggen gör ont. Men Siv Åström känner inte efter.

– Om jag kände efter skulle jag ha ont överallt. Men man kan inte känna efter hela tiden, det är min filosofi. Visst får jag skov ibland. Jag har perioder då jag inte kan sova i sängen, jag får ont och vänder och vrider mig. Då kan jag tycka att det är jobbigt. 

Siv Åström åker till Centrum för reumatologi i Stockholms innerstad för att få behandling via dropp. Det kan vara därför kroppen är mindre samarbetsvillig i dag, det börjar bli dags för medicin. 

Siv Åström är en av de stockholmare vars vård har flyttats ut från sjukhusen i samband med att regionen allt mer går över till det som i Sverige ofta benämns Nära vård, eller nätverkssjukvård som det kallas i huvudstaden. Centrum för reumatologi är en av fyra enheter som ingår i Akademiskt specialistcentrum som öppnade 2016. Tanken med dem är att erbjuda specialistvård utanför akutsjukhusen, närmare patienterna och med ett personcentrerat förhållningssätt.

Siv Åström har fått sin behandling vid Centrum för reumatologi i tre år och hon tycker att förändringen har varit bra. Tidigare blev hon rundflyttad mellan olika sjukhus. Ett tag var det Södersjukhuset som gällde, sedan gamla Karolinska sjukhuset, och därefter Huddinge. En gång åkte hon till Sabbatsberg.

– Du får en lapp i brevlådan där det står vart du ska gå. Så fort jag har lärt mig ett ställe blir jag flyttad. Men dit jag går nu är bra! 

Hon tycker att det är skönt att nu vara på samma plats. Vid de stora fönstren i infusionshörnan på centret brukar hon sitta i någon timme och läsa eller somna till. Hon ser andra reumatiker få sina dropp. Unga, gamla, någon i rullstol, någon som ser sjuk ut. 

– Jag är lyckligt lottad, jag har inte behövt byta ut några leder, men det kanske kommer längre fram. Jag brukar säga att andra har det mycket värre.

Att sitta i stolen på infusionsavdelningen är lugnt och avkopplande. För det mesta är det samma personal som jobbar, flera av dem har hon träffat på tidigare sjukhus. 

– Jag känner igen de flesta som tar dropp. De känner också igen mig och känner till mina ådror.

Siv Åströms behandling fungerar bra och läkarbesök är sällsynta. Vid dem fyller hon i ett digitalt formulär om sitt mående, om det går att ta ner saker från höga hyllor och var kroppen är öm. 

Annat var det i början av sjukdomen. Det var år 2004 som Siv Åström gick på ett läkarbesök, relaterat till andra sjukdomar. Läkaren misstänkte reumatism och skickade henne på till Huddinge sjukhus för utredning. Den visade att hon hade reumatoid artrit, ledgångsreumatism. Hon hade ingen aning om vad det innebar. 

Siv Åström fick med sig hjälpmedel hem från sjukhuset. Speciella knivar för att skära bröd. Skickades på bassängträning och flöt i varmt vatten. Fick lägga händerna i varmt vax. Träffade fysioterapeuter och arbetsterapeuter. Fingrarna blev stela, värkte och hon kunde inte längre sticka eller virka. 

– Det tyckte jag var jobbigt, för då kunde jag inte företa mig någonting. 

För drygt tio år sedan började hon få biologiska läkemedel via dropp. De gjorde att hon kunde minska de andra medicinerna kraftigt. 

– Det var fantastiskt. Lederna mådde bra och jag hade inte värk på samma sätt. Mitt enda men är det här, säger hon och visar upp ett lätt böjt pekfinger som inte går att räta ut.

Numera behöver hon varken bassängträning eller hjälpmedel. Och händerna samarbetar med virknålarna igen. Utöver besöken på Centrum för reumatologi klarar hon sig med egenvård. 

I det gula vardagsrummets fönster vänder sig Mårbackapelargoner mot den bleka vintersolen. Bredvid står ett löpband.

– Jag försöker hålla igång och får ibland tvinga mig att gå på den. Alla säger att man måste röra på sig. Jag säger att jag har så många trappor. 

Huset är hennes mans barndomshem och här har de bott sedan 1977. På tomten ligger en pool, som kan bli riktigt varm sommartid. Bäst trivs Siv Åström på sin ö i Finska viken med bara havet runt omkring. Hennes pappa kommer från Finland och mamma från Sverige. Hon visar ner för alla trapporna, ner i källaren. Drar upp trädörren till bastun.

– En riktig finländare har alltid en bastu! Jag bastar nästan varje dag. Det är bra för lederna.

Det här är en uppföljning på artikeln Patienter tar plats i nya rum från nummer 12 av Horizont som handlar om nära vård.