NÄR VÄSTRA GÖTALANDSREGIONEN ställer om sker det med brett politiskt stöd och tydlig ekonomisk uppbackning. Efter drygt två års arbete är en stor utmaning att omvandla pilotprojekt till permanenta verksamheter.

Redan 2017 klubbade Västra Götalandsregionen igenom en strategi för att ställa om sin hälso- och sjukvård – trots att regeringens utredning om nära vård ännu inte var klar. Samtliga åtta partier som då satt i regionfullmäktige stod bakom beslutet, som omfattar fyra övergripande områden. Bara några månader senare drog arbetet igång.

JONAS ANDERSSON, liberal politiker och ordförande i regionens hälso- och sjukvårdsstyrelse, ser tre förklaringar till att processen kunde starta. Utöver politisk enhällighet handlar det om årliga handlingsplaner för hur omställningen ska fortsätta framöver och öronmärkta pengar för ändamålet.

– Förut har vi försökt göra sånt här i politisk konflikt. När vi väl varit färdiga efter alla meningsskiljaktigheter har vi inte kraft att genomföra förändringen, man har släppt frågan. Vi har också försökt göra förändringar i hopp om att minska kostnader. Nu avsatte vi medel i stället, säger han.

Sammanlagt handlar det om cirka 1,1 miljarder kronor som fördelas i årliga anslag fram till år 2020. Summan tas bland annat från ökade skatteintäkter i regionen de senaste åren, som i stället för att förstärka till exempel kultur och kollektivtrafik nu går till vårdens framtida utmaningar.

Enligt Västra Götalandsregionens befolkningsprognos från 2019 kommer invånarantalet i de 49 kommunerna att öka med 235 000 personer fram till år 2040, för att då uppgå till närmare två miljoner. Under samma period förutspås andelen personer över 80 år öka med 65 procent, till 142 000. En siffra som motsvarar befolkningen i hela Norrköpings kommun.

SOFIA HEDENLUND, PROGRAMLEDARE inom omställningen, menar att förändringsarbetet helt enkelt handlar om att klara framtiden.

– Vi ska kunna erbjuda våra invånare en god och tillgänglig vård och klara kompetensförsörjningen i en demografisk utveckling där andelen äldre och yngre blir större. Men vi ska också ge personalen en dräglig arbetsmiljö. Att bara göra mer och springa fortare går inte, säger hon och tillägger:

– Det är otroligt många medarbetare som berörs. Om vi slår i hop alla som arbetar med vård och omsorg på olika sätt i Västra Götaland blir det säkert över 100 000 personer.

I STORA DRAG HANDLAR Västra Götalandsregionens vårdstrategi om att flytta vården närmare invånarna och koncentrera vård som behövs mer sällan till färre noder. Men också om att utveckla digitala vårdformer, fokusera på kvalitetsdriven verksamhetsutveckling och förbättra insatserna för barn och unga. Något slutdatum för arbetet finns inte, mycket beroende på att ingen i dag kan förutse den tekniska eller medicintekniska utvecklingen på området.

En konkret del i omställningen är införandet av mobil närvård enligt den så kallade Skaraborgsmodellen. Med hjälp av team som utgår från både sjukhus och vårdcentraler, i samarbete med den kommunala hälso- och sjukvården, ska några av regionens mest komplext sjuka patienter få en sammanhållen vård. Redan 2015 beslutade man att modellen skulle testas och införas brett i hela regionen – ett arbete som fått en skjuts framåt i och med den nya vårdstrategin. I en utvärdering från april 2019 beskrivs satsningen som en ny form av förändringsarbete med ”imponerande resultat”, barnsjukdomar och brister till trots.

Sofia Hedenlund, som arbetar med just nära vårddelen, förklarar att satsningen ger ringar på vattnet.

– I och med breddinförandet finns mobil närvård med i vårdöverenskommelserna med sjukhusen och i kraven som vårdcentralerna ska uppfylla. Det finns därmed i ordinarie verksamhet. Fortsättningsvis handlar det om att stabilisera och vidareutveckla arbetet i Västra Götaland.

ATT OMVANDLA ALLA pilotprojekt inom omställningen till permanent verksamhet är en av de stora utmaningarna i arbetet. Det menar Jan Eriksson, som är programchef för omställningen sedan två år tillbaka. När testprojekt avslutas och får grönt ljus för att införas på bred front i regionen ligger det på hans bord att stödja, följa upp och driva på. De förvaltningar, sjukhus och vårdcentraler som får i uppdrag att ändra sina rutiner har det nämligen inte helt lätt.

– Det är när man ska breddinföra en insats som det blir svårt. Till pilotprojekt kan man hitta entusiasterna, de som vill gå först. Men att sen berätta för andra hur de ska göra och införa nya arbetssätt på arbetsplatser som aldrig hört talas om det här, det är en ganska svår övning.

Hälso- och sjukvårdsstyrelsensordförande Jonas Andersson är inne på samma linje. Nu, ett par år in i vårdomställningen, medger han att man till en början underskattade implementeringsstödet. Vis av tidigare erfarenhet borde man ha kunnat vara smartare här.

– Det är en lärdom vi har dragit, att lägga mer fokus på att få systematik. Handlingsplanen för 2020 är mycket mer inriktad på implementering. Det handlar om att avsätta mer resurser, till exempel processledare, men också om att ställa tydligare krav på att införandet av en del digitala tjänster ska ske inom en viss tid, säger han.