MED DIGITALA LÖSNINGAR har vården flyttat närmare fjällvärldens byar. Nu har Storuman fått regeringens uppdrag att sprida vård på distans i glesbygden. Men utmaningarna är många.

Tre renar betar vid sidan om den vita vintervägen. När bilen närmar sig springer de in i skogen med högburna huvuden. Blå vägen leder de 6,5 milen från tätorten Storuman till den lilla byn Slussfors i södra Lappland. Vägen är hal. På båda sidor står rader av frostbitna granar och björkar. Skogen öppnar plötsligt upp mot sjön och gyllene solljus flödar. Ett moln av dis över vattenytan.

Väl framme i Slussfors går vi in i det virtuella samhällsrummet, beläget i den gulröda skolbyggnaden. Här kan byborna träffa läkare från sjukstugan, som vårdcentralen kallas i Storuman, genom videosamtal. Samhällsrummet i Slussfors är det första av åtta i södra Lappland och öppnade 2013. Syftet är att flytta vården närmare invånarna på glesbygden.

– Det är skillnad som natt och dag. Tidigare var det bara att fara mot Storuman, som är närmast, det är drygt sex mil. Man far inte i onödan. Det här är toppen! säger Anna-Lisa Lirell, som är 90 år och har bott i Slussfors under hela sitt liv.

Hon sitter vid ett ovalt bord i samhällsrummet med nyfikna grå ögon och röd skjorta. På ett av sina första besök i samhällsrummet fick Anna-Lisa Lirell veta att hon har diabetes. Då började hon komma hit regelbundet för att ta prover. 

På tisdagar klockan 8–10 finns personal från hemtjänsten på plats för att hjälpa invånare i Slussfors och byarna runt omkring att bland annat ta blodprover och mäta blodtryck. De kan också hjälpa läkaren att lyssna på patientens hjärta och lungor eller kika i halsen.

– En tisdag kommer det kanske en eller två personer, men nästa tisdag sitter de i kö, säger Monika Grubbström, på hemtjänsten.

Om någon är för sjuk kan personalen komma hem till personen och ta proverna där i stället. Tanken är att invånarna ska kunna ta prover på egen hand i samhällsrummet, nyckeln finns att hämta i byns mataffär. Men det är det ingen som gör.

– Det törs jag inte, säger Anna-Lisa Lirell.

SAMHÄLLSRUMMEN HAR utvecklats av Glesbygdsmedicinskt centrum, GMC, en forskningsoch utvecklingsenhet i Storuman. I personalrummet hänger vita taklampor av renhorn över matbordet. Här sitter Peter Berggren, som har gått i bräschen för den digitala distansvården. Fram till i mars 2019 arbetade han som läkare på sjukstugan i Storuman och verksamhetschef för gmc, och blev sedan områdeschef för närsjukvården i Lycksele och södra Lappland. Han berättar att samhällsrummen till stor del fortfarande är en testverksamhet. Pilotanläggningen i Slussfors har kommit längst.

Peter Berggren sitter också med i ledningsgruppen för prioriteringsprojektet Vård och omsorg på distans. Det startades av Nordiska ministerrådet och drivs av GMC. Projektet har samlat 24 lyckade exempel på distanslösningar i en rapport, samhällsrummen i södra Lappland är ett av dem.

Bakgrunden till projektet är att behovet av distanslösningar för vård och omsorg ökar i takt med att befolkningen i de nordiska länderna blir allt äldre. Särskilt glesbygdskommuner brottas med en åldrande befolkning vars vårdbehov ökar, samtidigt som antalet unga människor, som dels kan arbeta inom vården och dels betalar skatt, minskar.

– De små kommunerna säger att de inte kommer att klara sitt vårdåtagande inom tio år. De går i konkurs om de inte börjar jobba på ett annat sätt.

Projektet, fortsätter Peter Berggren, är en beställning från den svenska regeringen. Politikerna tycker att det går för sakta att implementera och skala upp digitala distanslösningar. Peter Berggren håller med.

– Det har pratats om distansteknik i 10–15 år i Sverige. De enda som har gjort någonting är vi häruppe, och det är ändå ganska lite. Jag började med telemedicin 1994, men nu i våras, när jag fortfarande arbetade som doktor, var det en liten del av mitt arbete.

Han menar att det beror på de tröga processerna. Tidigare skapade upphandlingen av utrustning till rummet en flaskhals. I dag ligger svårigheterna framför allt i att två organisationsformer, region och kommun, ska samarbeta. Frågor som uppstår är bland annat hur patienterna ska kallas dit, vem som ska betala för vad och hur rummet ska låsas. Mycket försvåras av att Region Västerbotten och de sju kommunerna i södra Lappland har olika journalsystem. Det är överlag svårt att få information att flyta mellan huvudmännen.

– Säg att en patient ringer till sjukstugan i Storuman eller sjukhuset i Umeå, och säger ”Jag behöver träffa en dietist”. I ett bra system hade personalen kunnat se vilken som är patientens närmaste vårdenhet, till exempel samhällsrummet, i dag bokar de per automatik in besöket på sjukstugan eller sjukhuset. Vi behöver en mängd sådana rutiner och teknikstöd om vi ska skala upp, säger Peter Berggren.

Ekonomin är en annan svårighet. Om en enhet gör en investering i distansteknik, för att till exempel minska antalet patientresor, uppstår besparingen någon annanstans i systemet. Det gör de ekonomiska incitamenten för utveckling svaga. Det finns inget bra upplägg för att jämna ut det eller för vem som ska betala vad. Tekniken för videomöten finns också på plats, men det är logistiskt omöjligt att boka två läkare och en patient samtidigt.

Vad görs för att lösa knutarna?

– Det babblas en massa, det görs inte så mycket. en jag känner att vi är i ett bättre läge i dag. Som chef äger jag nu hela närsjukvårdssystemet i södra Lappland, med större delen av ett sjukhus och all primärvård inklusive den kommunala vården.

Lösningen är, enligt Peter Berggren, att region och kommuner går ihop. Ett system. En pengapåse. Södra Lappland och tre andra sjukvårdsområden i Norrland har fått sex miljoner kronor av Socialdepartementet för att bli modellområden i omställningen till nära vård.

– Det innebär att vi kommer att göra det här snabbare än övriga Sverige. Vi jobbar mycket tillsammans, kommuner och regioner, och ser över alla vårdprocesser. Först måste vi göra jobbet längst ut i näringskedjan. Min fråga till personalen inom hemtjänst, hemsjukvård, sjukstugorna och sjukhuset är: Hur skulle ni göra, om ni tog hand om patienterna så smart som möjligt, utan att fundera på verksamhetsgränser och pengar?

Därefter ska allt som går digitaliseras. Här kommer prioriteringsprojektet in, med sitt smörgåsbord av tekniska lösningar. Och nu lyser det i Peter Berggrens blågrå ögon.

– Äntligen händer det något! Äntligen gör vi den här stora systemförändringen inom sjukvården, större än jag eller någon annan varit med om. Vi ser över och slår ihop systemen i den kommunala och regionala vården. Flyttar ut vården från sjukhusen i större omfattning, vilket borde ha gjorts för länge sedan. Det kommer att hända mycket på tio år, och jag får vara med!

En annan fördel med prioriteringsprojektet, tycker Peter Berggren, är att se hur andra länder jobbar med att skala upp framgångsrika exempel på lösningar för distansvård i glesbygden.

Alla länder har en digitaliseringsstrategi, men det är mycket babbel och visioner, och lite konkreta åtgärder. Danmark och Norge har kommit längst, framför allt på kommunsidan i Norge, och Danmark mer generellt, de har en tydligare statlig styrning och tillsätter medel.

Nu har några nordiska kommuner fått stöd för att implementera något av de goda exemplen i prioriteringsprojektets rapport. Södra Lappland är med och ska pröva en norsk modell för att implementera tekniklösningar. Det arbetet har precis börjat.

– De ägnar mycket tid åt förankringsarbete. Norge satsar också nationella resurser där de går in med personal som stöd i implementeringsprocesserna. De tänker att de små kommunerna inte klarar att implementera tekniklösningarna själva. De har förstått att om man ska kunna skala upp det här i större omfattning måste man tillsätta resurser.

PETER BERGGREN MENAR att GMC gjorde en hyfsad förankring med samhällsrummen. De höll befolkningsmöten i områden där de ville prova rummen, frågade invånarna om de var intresserade, vilket de var. GMC satte också ihop grupper med anställda från kommun och region som tog fram rutiner och arbetssätt.

– Sett i backspegeln skulle vi ha lagt ännu mer tid på det. Det är den lärdomen som jag tar med mig. Förankringsarbetet är grundläggande och du måste göra det fullt ut, annars måste du göra det senare och det är där vi är i dag. Nu fortsätter vi med personalgrupperna och tillsätter resurser för att bland annat göra rutinbeskrivningar för hur de ska ta prover, boka in patienter och dokumentera.

NÅGRA FLER SAMHÄLLSRUM finns dock inte i pipelinen just nu, Region Västerbotten vill ha mer projektmedel för att bygga fler. Men utvecklingen har inte stannat för det. I personalrummet på GMC sitter också Pia Kristiansson, tillförordnad verksamhetschef, med en kopp kaffe. Utanför fönstret har mörkret fallit över Storuman. Termometern visar minus tolv grader.

– Vi vill också få till självkörande, mobila samhällsrum som kan åka hem till folk. Det ligger nog några år fram i tiden, säger hon.

Just nu pågår också ett arbete för att få till drönare som kan flyga ut invånarnas mediciner till samhällsrummen och ta med sig blodproverna tillbaka, de hämtas i dag av posten.

– Om folk ska sätta sig och köra ner till apoteket tappar vi hela vitsen med samhällsrummen.

Men mycket måste lösas innan drönarna kan vara i luften, allt från olika flygtillstånd till att drönarna ska kunna bära en viss vikt och flyga tillräckligt långt. Pia Kristiansson hoppas på en första provflygning i sommar.

• Nordiska ministerrådets prioriteringsprojektet Vård och omsorg på distans startade under det svenska ordförandeskapet 2018. Målet är att förbättra tillgängligheten till god vård och omsorg för den nordiska befolkningen genom att sprida regionala och lokala tjänster som genom digitalt stöd flyttar vård in i eller så nära hemmet som möjligt med fokus på personer med kroniska sjukdomar som ofta är äldre.
• Projektet drivs av Glesbygdmedicinskt centrum tillsammans med Nordens välfärdscenter och det nordiska forskningsinstitutet Nordregio.
• Projektet har kartlagt digitala tjänster för vård och omsorg på distans som är i bruk i de fem nordiska länderna.
• Ett mål med projektet är också att ta fram strategier och metoder för implementering. Nu får några kommuner i de nordiska länderna stöd för att implementera en av lösningarna från rapporten.
• Projektet pågår till och med 2020. Läs mer nedan.