ANGELICA LOSKOG såg till att Sverige blev det första landet utanför USA som kunde starta kliniska studier med CAR T-terapi. Över 30 vuxna och barn har deltagit.

Angelica Loskogs skrivbord är fritt från sådant som lösa papper, halvt urdruckna kaffekoppar och familjefoton. De få prylarna ligger symmetriskt placerade i räta rader. Datorns skärm är noga avtorkad.

– Jag är ganska fyrkantig. Jag tycker människor är svåra men jag är bra på strategier, och immunförsvaret är väldigt mycket strategi. Nästan som vilket försvar som helst, olika spelare som ska flyttas fram i olika positioner och har olika roller. Och cancer är ju ett krig, verkligen.

På den tiden hade colleget världens största cell- och genterapicenter och på plats fick hon lära sig hur man klonar andra generationens CAR T-celler, sådana som i dag är godkända för behandling.

Att Angelica Loskog sökte sig till de bästa är ingen slump. Hon har aldrig haft några problem med att formulera högt ställda mål, och inte heller med att jobba hårt för att nå dem. Redan tidigt visste hon att hon skulle jobba med cancerforskning. Hon minns hur hennes mamma, förmodligen inspirerad av barnprogrammet Urcellen Ellen, väckte hennes intresse för immunförsvaret och de vita krigarna.

LÄNGTAN EFTER ATT jobba på labb gjorde att Angelica Loskog efter gymnasiet, på inrådan från syokonsulenten hemma i Kiruna, började på biomedicinska analytikerprogrammet i Uppsala. Det blev emellertid aldrig någon sådan examen, hon valde i stället att själv lägga ihop kurser till en masterexamen i biomedicinsk vetenskap. Därefter följde doktorandstudier, med ett projekt om immunförsvaret och cancer.

– Att de två kunde kombineras var helt sjukt, det var min grej!

När hon började forska inom immunterapi tyckte en del fortfarande att det var lite ”naturläkemedelsvarning” över det hela. Sedan dess har det hänt mycket, bland annat gick 2018 års Nobelpris i medicin till två forskare inom fältet. Angelica Loskog berättar att hon länge har haft mer av ett namn utomlands, medan det i Sverige varit mer tungrott.

– Nu är det roligt att vara någon som hållit på i 20 år med något som andra tycker är nytt.

DEN FÖRSTA CAR T-cellstudien 2014, som hennes forskargrupp genomförde i samarbete med Akademiska sjukhuset, ingick 15 patienter med lymfom eller leukemi. Av dessa fick sex stycken en så kallad komplett respons, vilket betyder att deras cancer inte längre gick att mäta. Samtliga återinsjuknade emellertid senare.

I dagsläget är Angelica Loskog i slutfasen av en uppföljande studie med cirka 30 patienter. Hon säger att hon och kollegorna har lärt sig mycket från den första studien, bland annat har de blivit bättre på att förstå vilka patienter som har störst nytta av behandlingen och de ser nu fler som får långtidseffekter.

– Det är hoppingivande.

I den här studien deltar också ett barn. Angelica Loskog ville inte involvera barn i den första studien, då man visste mindre om hur det skulle fungera. Men nu känns det tryggt.

– Barn har lika bra kapacitet att svara på det här som vuxna. Nu tänker jag att vi kunde ha tagit med barn från början, men det är alltid lätt att vara efterklok.

Än så länge är hon ändå inte helt nöjd med sina CAR T-celler. De måste fungera ännu bättre innan de kan börja användas kommersiellt.

Vi är bara i början av utvecklingen. Det kommer att komma helt andra CAR T-celler som verklige ger hållbara resultat och fungerar bättre än de som finns på marknaden i dag. Jag vill ha tid att utveckla de här nya cellerna. Jag tänker hela tiden på framtiden, jag är den typen av forskare.

PARALLELLT HÅLLER HON på att avsluta en annan cell- och genterapistudie med patienter med bukspottskörtelcancer, en cancerform med en genomsnittlig överlevnad på sex till tolv månader. I den handlar det om att stoppa in genvektorer i form av ett virus rätt in i tumörer (i teorin kan detta fungera på vilken sorts tumörer som helst) för att få tumörerna att uttrycka immunstimulerande ämnen, vilket i sin tur gör att immunförsvaret kommer dit och ”äter upp” tumören.

Även här ser resultaten lovande ut, berättar hon.

– Jag känner att jag är på rätt väg. Denna patientgrupp är i stort behov av nya behandlingar.

Vi försöker nu hitta ett sätt att producera det här viruset i större skala om det skulle kunna ta sig hela vägen till ett marknadsgodkännande.

Under sina doktorandstudier brukade hon säga att hon arbetar hårt, men att om hon kan rädda en enda person så är det värt det. Nu har hon gjort just det, och har därmed också höjt kraven på sig själv ännu mer. I dag ägnar hon 60 till 80 timmar i veckan åt sitt arbete och på några års sikt vill hon lyckas få en produkt marknadsgodkänd.

– Jag hoppas att vi ska nå dit. Jag kan nästan ta på det.

Angelica Loskogs telefonnummer är numera bortplockat från universitetets hemsida. Ändå ringer sjuka och anhöriga från hela världen som vill greppa varje halmstrå och delta i någon av hennes studier. Ofta önskar hon att hon hade haft obegränsat med pengar. Då hade studierna kunnat ha mindre snäva antagningskriterier och fler hade kunnat få en chans.

– Man måste ha mycket tålamod, men det har inte jag, så jag får kämpa. Kliniska studier tar flera år, och under tiden dör folk. Jag är glad att jag inte är ute i kliniken och har patienterna, det är skönt att stå lite på sidan. Speciellt om det är barn med i studien.

HON TYCKER OM ATT känna att hon kan göra skillnad för någon som är sjuk. Ändå vet hon på förhand att vissa patienter i hennes studier inte kommer att överleva, men menar att deltagandet kan ge dem något annat.

– De dör inte i rädsla utan i ett hopp. Och det tycker jag är skönt.

Samtidigt finns det ett annat slags drivkraft, en känsla hon vill åt vid sidan om spåret som handlar om att göra skillnad för individen.

– Det är när man har suttit och designat något, klippt och klistrat i gener, och så funkar det! Den där vetenskapliga, galna känslan, den är häftig.